Här går dagarna, och jag har inte riktigt förstått att det som hänt har hänt. Det känns jobbigt att vara långt från Lisa, det känns jobbigt att inte kunna trösta, det känns jobbigt att inte kunna göra något. Det känns jobbigt att ringa, för det finns ju inget att säga. Det känns futtigt att sms:a, för det finns inget att skriva. Jag önskade jag kunde vara hos henne varenda dag, bara vara, kramas och gråta.
Igår tittade jag på gamla bilder och hittade en bild på Nisse där han var utklädd till kaktus. Så himla roligt att jag satt där i min ensamhet och fnissade och mindes den där kvällen. När vi skrev "kuktussen" på Nisses glas. Extremt roligt då minns jag att vi tyckte, haha.
Imorgon åker vi upp till Lisa och jag tycker det ska bli otroligt skönt att få krama om henne!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar